lavieenkim

Skönt, äntligen är man hipp och inne, med i gamet, ja kanske rentav rätt "top notch"... Nää, driver du med mig!? Tankar och visioner om liv och leverne, riktigt intressant kan jag tycka. Viktigt och rentav utvecklande. Hoppas kunna styra upp lite av det jag kallar min vardag genom att plita ner lite av vad jag sysslar med, hur jag tänker, kanske varför jag tänker!, hur jag lever och så vidare?

Hur intressant det kan tänkas bli, ingen aning säger jag, men skriver jag lite varje dag och för min egen skull utvinns säkert något ur det hela?

I mitt liv finns det mycket av både liv och leverne, jag trivs,jag mår och jag lever. Känner allt som oftast att fan, jag mår ju bra. Sen finns det dagar... Ni vet, jag jobbar på Aditro... Men men, vad att göra, gick samhälls, okej? Är allmänbildad och var dessutom smart där ett tag! Men är numera en fördummad och missnöjd Aditro-medarbetare...

Skratta ni bara, men det är fan inte kul längre. Känner liksom hur kunskap efter kunskap sugs ur en efter varje avslutat samtal. Sitter på avdelningen för Electrolux service. Kan med den kunskapen meddela att svenska folket är otrevliga, något obildade och dessutom sjukt lata... Åtminstone söder om Gävle! ^^,

Men, mitt jobb känns inte centralt i mitt liv, om än inkomstkällan för var person är rätt jävla viktigt. Dock, det är inte för mitt job jag lever. Snarare för mitt välmående, vilket jag värderar högt.

Fast å andra sidan, vem fan gör inte det!? Hmm, tänkte mig mer att nu är väl det nog sagt om  det tragiska men ungdomsarbetslöshetsräddande Aditro, Man blir ändå bara deprimerad...

Något intressant då. Jag har numera eget boende, om än några månader tillbaka. Känns stort, känns bra känns utvecklande men också tyvärr ensamt. Jag menar, vart tog allt liv vägen? Man är ju ensam varje dag man kommer hem från jobbet... Det är nästan som den där e-kontak reklamen på tv.

-"Saknar du också någon som glömmer torka bort smulorna från frukostbordet?"

-"Vill du också ha någon som snarkar bredvid dig om natten och håller dig vaken?"

Fan, nu säger dom inte så, och inte fan är något av ovanstående det minsta mysigt, men, stort men, det är ändå ett livstecken från någon du älskar och tycker om. Det saknar man, det kommer jag aldrig säga emot.

Delad glädje är dubbel glädje, det är så sant.

Men det är nog först i sin ensamhet, i det första egna boendet man tar de största och viktigaste stegen mot att verkligen hitta sig själv och vägen in till "vuxenlivet", läs det "riktiga livet". Kommer aldrig att bli vuxen personligen, men kan ändå tänka mig att föra mig någorlunda civiiserat och sofistikerat bara för att det känns bra emellanåt.

Dock tänkte jag avsluta nu, ingen vill läsa någon annans patetiska livshistoria rakt upp och ner... Tanken får således bli att jag plitar ner lite tankar då och då, så får vi se vart det leder.

Livet går fort då man är naken!  MVH // Kim