lavieenkim

Kan finna det intressant att man gång på gång blir så fruktansvärt besviken att man både gråter å förbannar och gör sig till...! Trots att man genomgått ett flertal år redan i livets hårda skola. Det finns i nuläget ingn hejd för hur jag känner, seriöst, ta mig på allvar!? ÄR det så svårt!? Du vet, jag vet, alla vet... Allvarligt, ömsesidig respekt, Tio budord, Mänskliga rättigheter, demokrati å frihet, skojjar ni med mig!?

Det anarktiska systemet, dit sätter jag nu sedermera min tro! Jag mot dig å hela jävla världen... KOM DÅ! Jag vet att ni kommer ångra er, men ni inte ens går det att vara en medmänniska. Nää, då är det felt på allt annat än vad saken egentligen handlar om... Jag mot dig, du mot mig. Om du måste välja, klart du väljer DIG själv! No fucking big deal! Jag kan ta den skiten. Men hyckla dig inte fram genom livet som nån jävla präktig god å förstående vän och medmänniska om det inte är något du faktiskt kan stå för! Lev som du lär!

Alla innehar, skönt nog, fel och brister! Undertecknad har plural i dessa... Men sminkad sanning är inte min stil. Jag köper det inte! Ytliga äckliga beteenden och förehavanden, försvinn ur min jävla åsyn! Tillåt mig att andas frisk luft å vara människa! Jag menar alllvar, du är med mig eller mot mig... Det är inte ett hot i sig, det är ett konstaterande, så sant som att jag lever som jag lär!

I livets hårda skola, undrar vilken slags elev man är, eller vilket betyg man har? Slutbetyg inkasserar ju visserligen först vid döden... Å så långt ska vi inte gå! Känns på tok för präktigt å intetsägande! Däremot skulle det glädja mig att vet har man ligger till!? Jag tänker forstätta leva, men inte bara vara vid liv, utan verkligen leva!

Mitt liv börjar nu, den som inte sköter sig, åker ut! Punkt å fucking slut!

Så är det med det, jag menar allvar!