lavieenkim

Jag skrev, jaa inte bara en gång, att "tiden går fort då man är naken" och om jag inte minns helt fel så har jag även påtalat detta lite då och då. Men fan, jag börjar tro snarare på att tiden går, och då alldeles för fort, bara man är vaken! Jävlar alltså! Är innne i någon svacka där jag måste sova så sjukt mycket för att orka med den dag det är meningen att jag ska ta för mig. Och min sömn till trots, så orkar jag knappt eller hinner med någonting. Det är fan skämmigt emellanåt! För jag menar, det är inte så att jag sliter och kämpar mig fördärvad med studier, plugga, engagemang och annat duktighetsgöra, långt ifrån. Dock säger jag inte att jag är helt kass...

Poängen blir, jaa, summan av kardemumman om man  så vill, vad är det som händer? Det blir ju faktiskt intressant att tänka och reflektera i de banorna, vad beror min känsla på? Att mina var dags åtaganden känns otillräckliga? Är det av den enkla anledningen att min samvete faktiskt fungerar, och det är sant att jag är en alldeles för lat jävel!? Börjar tro på detta, vilket är alarmerande och skrämmande. Steget till att bli rädd för mig själv är inte långt alltså...

För senast igår fick jag en fråga, inte direkt riktad  mot mig eller i anklagande ton, utan bara så där bara. "Vad är du rädd för?" Vilket jag tolkade om något till; Vad skrämmer mig!? Det blir då enklare, eller för den delen svårare att svara på frågan. Tolkningen av frågan blir här mycket intressant och givande. Det gäller, för att få fram ärliga svar, vilket jag föredrar, att bjuda på sig själv och att ta sig själv på allvar. Jag gjorde i alla fall det, valde att öppna mig en smula, både för min egen skull, mest för min egen skull faktikst... Men också för den som faktiskt frågade! Tror det hjälper på något sätt, båda parter tänker jag, om man tar frågan "seriöst" och ger ärliga svar som man faktiskt funderat på en smula...!?

I alla fall, till saken, så gjorde jag just detta. Funderade ett slag, och fan vad svårt det var. Vadå rädd, jag är väl för fan inte rädd!  Vilket är nästan sant... Dock, sa jag, svarade jag, och känner jag i ärlighetens namn att det finns mycket som skrämmer mig. Vilket jag ansåg var snarlikt, därför spånade jag vidare inom detta spår och kom då fram till flera svar.

För det första kom jag fram till att, jaa, jag är fan rädd för mörkret / mörker... Och det har sina naturliga förklaringar som inte behöver yppas här rakt upp och ner! Men så är det.

Men vidare då, vad skrämmer mig, eller vad känns skrämmande över huvud taget. Jag känner mig lätt lamslagen och halvt ihjälskrämd då det kommer till saker som ANSVAR. Jag kan fan inte ta ansvar, då dör jag, eller i alla fall en liten bit av själen... Vet inte varför, eller klart jag vet varför, men kom igen, jag vill inte, vadå ansvar!? Vidare, jag är konflikträdd, vilket har gjort mig, mesigt nog, till en kappvändare... Eller vissa, jaa många, skulle kalla det för diplomatisk. Men diplomatik är ett jävligt fint ord för att vara mesig i ett samtal / en konversation där risken / chansen finns för obehagliga konfrontationer... Tror jag i alla fall, det känns ofta så. Ofta är det dock bra att vara just "kappvändare" eftersom det i många fall är jävulst onödigt att gå till just attack och konfrontation.

Man ska välja sina krig, som det så fint och strategiskt / diplomatiskt ("mesigt !?" ) heter... Men det är inte bara en klyscha just den biten / aspekten, med att just välja sina krig. Det handlar om regleringen och användadet av din energi, din tid, din person, det du står för, vem du är och hur du vill bli uppfattad, bemött samt hur du vill må. Långsökt kan tyckas, men jävlar vad du får att stå i om varje samtal du deltar i måste och ska färga just dig själv och dina värderingar / principer. Bara en tanke så där attbråpå! ^^,

Nå jo, kom av mig lite med vad som egentligen skrämde mig, vilket också det skrämmer mig, eller nu kom jag på det... Min brist på disciplin skrämmer mig! Dock inte den som tar mig till gymmet mer än var och varannan dag varje vecka, inte den fåfänga till disciplin...! Men, det kanske går att läsa in att jag ibland funderar på varför inte sådana där  viktiga  saker också fick sin prioritet och bara skedde med entusiasm och engagemang, och dessutom utav bara farten... Och du, världen är ta mig fan full av mysterier, men dessa löser vi inte idag va!?

"C'est la vie"