lavieenkim

Att en plats är vacker är ofta en lycka, det smittar av sig på betraktaren. Ofta är det så, det borde vara så. Det var mycket vackert då jag kom hit i höstas, sista veckan i Augusti. Det var fortfarande sommar ju för fan! Jag njöt verkligen, allt var nytt och spännande. Men snabbt insåg jag begränsningen med att leva som jag nu gör... Det bli ensamt, sjuuukt ensamt! Och jag är inte gjort för att vara ensam, verkligen inte, aldrig varit.

Mycket kan sägas, att jag har lite udda principer och kanske är lite påfrestande emellanåt med mina små konstigheter och tix gällande, träning och mat och andra tankar och funderingar... Men ensam med allt detta ska jag absolut inte vara! Det blir inget bra alls. Så är det bara. Att jag har "klarat" mig så här länge ändå, det är väl inget under direkt, snarare ett krav från mig själv och från livet i sig. Jag menar herregud, jag lever inte i ett GULAG, om än det ibland känns så, rent psykiskt...

Överdrift, javisst, men Tillsammans, gemenskap