lavieenkim

Ena dagen bitter, andra dagen nedstämd... Det är så synd om mig buhä buhä! Men riktigt så är det inte, och framförallt går det inte att resonera på ett sådant sätt. Däremo kan det störa mig och irritera mig något så kopiöst att ens egna tankar och känslor har sådan makt över din egen vilja och din person. Jag menar, vem vill vara den som hellre hade levt kvar i det förflutna än att förverkliga sina drömmar. Visserligen har jag sagt det själv tidigare, att jag lever för minnena. Men då menar jag inte att man ska vara nöjd med och leva på det man åstadkom och hann med innan man tog studenten. Och varför man nu skulle göra det...!? Det är bara det att fram till studenten var allting så mycket enklare, på gott och ont.

Jag hade en helt underbart gymnasietid, inte varje dag och defintivt inte 24 timmar om dygnet så där under 3 års tid, men sammanfattningsvis, upplevelsemässigt och så vidare, var den underbar. Det hände så himmla mycket då, med både mig själv och med min omgivning. Vänner och bekanta kom och gick, man själv kom och gick, ibland sprang man till och med. Helvete alltså! ^^, I-landsproblemen kommer och biter en riktigt hårt här emellanåt... Och jag och min klass med med mig, som utbildas för att hjälpa och stötta andra med långt mer avancerade problem och svårigheter. Men, så länge man själv inser allvaret i sin "tycka-synd-om-mig-situation" kanske det bara är sunt, emellanåt!? Vem vet, vem vet!?
 

Har grävt ner mig ett tag nu, varit en suris och faktiskt snudd på tvär mot min omgivning, det känns inte bra. Men detta ska åtgärdas, gottgöras och upplysas om varför. Nu har jag ju faktiskt en bra grop att slänga skiten i om det set skulle dyka upp ännu mera, det du! Haha. Allt för nu var detta i alla fall. Mer orkar jag inte analysera och rannsaka mig själv, då blir jag ju säkerligen konfunderad på riktigt, konstig så att säga, och börjar prata med själv istället för väggarna och taket... och så kan vi ju inte ha det! Nää, iväg med sig och träna ikväll ska jag göra, träffa vänner, snacka skit och kämpa och svettas ut all skit, för att därefter ta nya tag.

Det är så vi gör det "här" i Norrland, tar en bastu mot den sorg vi känner ibland! ^^,

( vart fan kom den ifrån..."!?", skumt detta, mycket skumt... )

Ibland blir det ju lätt så, att då man sitter sysslolös så börjar man tänka, och då menar jag verkligen tänka. Maskineriet sätter verkligen igång och man går djupt in i sig själv och blir filosofiskt och lite frånvarande. Nästan så att jag kan sträcka mig till att jag denna gången grubblar, vilket jag annars och till andra brukar påstå och hävda är negativt. Vad satte igång maskineriet för mig var bilder från förr. Gammla minnen och händelser. Viktiga delar, epoker och genombrott i ens liv. Likaså framgångar, lyckliga stunder och underbara uppleveleser. För det är i alla fall vad som fångats på kort. Och så ska det kanske vara, för det är erkänt svårare att komma ihåg de lykliga och bra stunderna än de dåliga. eller är det tvärtom. Det beror kanske på vad det handlar om, vid vilket tillfälle och kanske också vad slags substans vi pratar om...

Men, tanken som slog mig var ändå den. Om jag nu har varit så sjukt lycklig, glad och full av liv som det faktiskt visar sig på bild att jag haft. Då blir det ju lätt att man undrar, vad håller jag på med. Varför är det inte alltid så!? Vad gör jag för fel nu som jag inte gjorde då!? Vad gör att allt verkar som problemfritt och härligt underbart då men inte nu!? För jag menar, vi hara alla dalar och toppar, "up's and down's", och så vidare vad mna nu väljer att kalla saker och ting. Men, vad är det som gör att numera är det allt mer sällan och sällsynt att man har så där apkul som man alltid verkade ha då man var yngre. Hur kommer det sig att nu är man antingen för trött, har ätit för lite, känner inte "tagget" eller har tusen andra olika anledningar som man skyller på, då det vankas fest!? Fan, förut, i de ljuva tonåren var fest nästan obligatoriskt, man blev aspackad hade skitakul och mådde allmänt skit-jävla-bra, både under, före och efter festen...

Men sedan hände någonting, och vad fan var det som hände!? Det var så jävla mycket som hände, kanske var det bara det. Fast vi visste ju alla att någon gång, någon dag, ett visst år i ens liv kommer Studenten, och då kommer livet att bli mera allvar och ansvar...

Ha det fint och Simma lugnt! ^^,

MVH // Kim Håkan Lundmark