lavieenkim

My already troubled mind

Has left me alone and behind

Around med people are watching

And wonder what I will bring

They see something special

But at the same time tragical

I say to myself; Fuck you all

Then keep on climbing the wall

You see, my friend, this is it

There be nothing else but this

Take it or leave it, until the end

And no more lives will be spent

Not that I have the answers

I have hardly a clue

But I do now a thing as well

It has to do with me and you

Together or unite, the people might

Explore themselves to win the fight

So when you hear our cheers to night

Then the world has turned alright

Ibland är det allt bra konstigt, folk, människor man ser och möter, de tror inte att man ser dem. Men kom igen, det är klart man gör, man ser allt, jag ser allt. Jag lovar dig, och det är inte för att låta pretentiös och allsmäktig... Saken är den bara, att ibland, eller ofta så väljer man att inte se. Av olika anledningar och orsaker. Ofta har man fullt upp med sig själv, alla har sina egna demoner brukar man säga, och det stämmer ju, jävlar vad demoner det verkar finnas till alla och en var...

Det är liksom mer regel än undantag att man ska ha det lite småjävligt mest hela tiden, eller överdriver jag!? Tror ändå inte det, detta är ju livet, och skulle det inte vara svårt skulle man ju inte kämpa. För det är då man kämpar för något, möter på motgångar men sedan övervinner dem, som livet känns extra värt att leva! Så känns det för mig i alla fal. Hemligheten blir här att hitta balans och distans, någon slags harmoni i sig själv, att välja sina krig kan man säga.

Och visst fan är det lättare sagt än gjort, inte frågan om det, och framförallt är det inte meningen att låta pretentiös... Tror det är min största skräck faktiskt! I alla fall, något universal-svar på hur en sådan lösning till "ett bättre" liv tror jag inte jag kan ge. Inte pang-bom så där bara. Däremot tycker jag det är intressant att reflektera över varför saker och ting är som de är. Varför människor fungerar och agerar som de gör. Och varför världen ser ut just så här...!?

Stora frågor, javisst, men också väsentliga till en viss mån, då det beror dig och mig och vårt dagliga liv. Jag tror att det handlar mycket om att våga ha ett öppet sinne, att vara lite ödmjuk så där och våga bjuda på sig själv. Vara lite intresserad och vilja veta lite mer, veta när, var, hur varför!? Hänger du med?
 

Man ska vara sig själv och utöva sin egen person och integritet, och skapa sig själv en identitet. Och det gör man inte genom att bara stänga in sig i sig själv och tänka, grubbla och fundera, filosofera litegranna. Det är däremot en del av processen! När du känner dig redo, och tro mig du vågar, så öppna upp dörren igen och vädra lite, se dig omkring med öppna ögon, iaktta och betrakta. Jag lovar, det är underbar känsla att faktiskt se saker, människor omkring dig och du själv kommer må så jävla bra! Tiden läker alla sår säger man ibland, tiden gör mycket mer än så, men det viktigaste är vad du gör av den, tiden alltså. Tänk på det!

Tro mig, när jag säger att jag ser, jag ser dig!

Berätta vart du kommer ifrån...

...eller, okej då, jag kan väl börja. Men låt mig först presentera min teori. Fråga, vad vet du egentligen om dina närmaste, din familj, dina vänner, eller ännu viktigare de som du bara är bekant mig. Dom som du bara hälsar på, träffar på festen, din klasskompis eller någon från gymmet. Vem är de, egentligen? Hur mår de, på riktigt? Vad har de för mål, visioner och tankar eller erfarenheter av det vi alla delar lika, livet? Handen på hjärtat, jag har ingen aning, och ärligt talat, inte ni heller va?

Ni börjar förstå resonemanget nu? Jag personligen inte bara tror utan vet med mig att människor behöver social trygghet och närvaro. Folk behöver bli sedda, hörda och bekräftade. Men, mina vänner, alla har inte den tryggheten att klara av den här biten av liv själva. De behöver bli utfrågade, tillfrågade och tilltalade. Och precis här kommer min teori med i bilden. Varför inte göra en förändring och se till att vårt avlånga land blir värd den stämpel vi har som tryggt och vänligt sinnat. Varför inte ta vara på våra traditioner som berör solidaritet, empati och välstånd? Varför kan vi inte unna varandra och våra medmänniskor jämställdhet och jämlikhet?

Många frågor nu, men finns det några svar? Jag har inte en lösning som rakt upp och ner löser problemet på den inskränkthet som faktiskt numera råder. Den hets och det jäkt som numer styr våra liv. Viljan att vara störst, bäst och vackrast är nästan standard för var svensk idag, vi som förut exporterade jantelagen. Med det inte sagt att jantelagen var något positivt. Men måste vi gå från missunnsamma surpuppor till lyckosökande wannabes? Jag bara undrar. Berätta vart du kommer ifrån, jag hoppas att någon har funderat i alla fall lite på min inledning.

Inspirationen är hämtad från en klockren skildring av dagens samhälle skildrat i en låt skriven av hiphop-duon Snook. Där har ni killar jag vill stämpla med stämpeln solidaritet och empati. Lyssna på låten "Kommer ifrån", det ger insikt. Vidare i resonemanget nu, tänk så underbart att börja leva med samhället istället emot det. Tänk så skönt att vara en del av gemenskapen om än inte mitt i den. Tänk vad fint det vore om vi tog hand om varandra och gav varandra uppmärksamhet. Det är inte mycket som krävs, det är snarare så att det kommer gå av sig själv. Till exempel, istället för att titta bort eller stirra ner i gatan när vi möter någon på vägen, hälsa. När någon har det uppenbart jobbigt eller ser deppig ut, så är det skönt med en klapp i ryggen eller ett vänligt ord. Det räcker så långt. Såna saker är vad jag saknar och vill se komma åter.

Men om jag ska försöka knyta ihop säcken nu. Inledningsvis ville jag veta vart ni kommer ifrån, men eftersom jag ändå har ordet kan jag passa på att börja, så blir det inte så jobbigt för er. Ni behöver således bara följa efter.
 
Jag är född på Piteå BB, har bott på Annelund, i Bergsviken och i Storfors och är nu tillbaka på Annelund. Har skilda föräldrar och 3 syskon. Farsan är produktiv... Bor med min syster och min mor. Mamma är sjukpensionär och världens bästa och syrran är lat men go. Min farsa bor i Munksund, det är som allt. Är en idrottskille men med i alla fall lite innanför pannbenet. Gillar att styrketräna, skriva ner dikter och känslor, vara med mina vänner, spela fotboll och dansa samt läsa en del. Jag har svårt med att ta kritik och är grymt odisciplinerad. Kämpar gärna mot orättvisor och kan således bli jobbig i längden då jag har svårt att vara tyst. Annars har jag ett stort kulturintresse och gillar att resa och samla på mig erfarenheter, är dessutom grymt nyfiken. Sådär, nu vet ni lite lagom om vad jag är en person och vem er medmänniska och tillika klasskamrat Kim Lundmark var och är för en. Tag nu detta med er och gör vad ni finner bäst av denna nyvunna kunskap. Och jag lovar er, ser fram emot att lära känna er, på riktigt.

Kärlek och Respekt, tack för mig!

Here we go
There's no turning back
Not shy at all
Instead it's full attack

Seeing things different
Have opened my mind
A whole life spent
Now watching it rewind

Things start to make sense
It's all coming up
Now I taste the chance
I will continue without stop

Still people think what you did was the right thing

A great silenced honour they will bring

The entire struggle that now follows is yours

And all of the tears that will fall is togetherer ours

I say no one is alone in this fucked up world

It's just that sometimes people does'nt find word's

What to say to the sadest person you have ever seen

If you see that person in person than this life is real

So what is your next step now when you seen life

Is it to turn life upside down or get an new start as alive

That choice my friend is easy made but hard to full fill

You may need hard guts and those balls of steel