lavieenkim

Angående någon slags dröm om att bli vardagsfilosof, erkänn att titeln faktiskt är helt ok,
så har ju de flesta tankar och tillvägagångssätt redan upphovsmän eller kvinnor för den delen.
Men, för att göra en sådan där extrem jämförelse så att folk förstår, du vet att FN grundades
för över 60 år sedan. Har världen och dess samhällen och värderingar ändrats sen dess? Finns
nya stater och konfliktsmönster? Har kvinnor fått en erkänt större och viktigare framtoning
världen över? Okej, det sistnämna får lov att besvaras med ett, njaaa...!

Dock tänker jag mig, att de flesta stora tänkare och filosofer levde för allt från antikens dagar
till senast för minst mer än 100 år sedan... Alltså, borde det rent logiskt, finnas utrymme för
att tillägga ett och annat i redan fundamentalt myntade och antagna filosofier och tankesätt.
Jag menar, Det som var en kanonbra och fin tanke för si så där 300 år sedan kanske i dag "bara"
är en bra tanke, helt OK så där. Du vet, när disskusioner fördes om jämlikhet och att folket bör få
välja sina företrädare i politiska frågor rörande folket självt. Jaa, vi pratar om demokratins
födelse... Då, var det "fria" män man utgick ifrån att de var och representerade "folket". Think
about it!

Det finns många fina män och kvinnor som tänkt ut helt underbara tankar och tillvägagångssätt!
Och jag älskar dem för det! Det är så fantastiskt underbart hur enskilda personer skrivit
hela böcker med tankar och funderingar om hur världen kan bli en bra plats för människor, medborgare
och folk i allmänhet, att leva på. Hänger ni med!? Gemensamt för många tänkare, skribenter och filosofer
är att de alla har någon slags gemensam benämning på sina tänkare härstammande från det vi idag
skulle kalla mänskliga rättighter, mer eller mindre. Detta så klart för att dagens nedskrivna
mänskliga rättigheter är hämtade från diverse olika filosofers nedskrivna tankar.

Det kan jag tycka är riktigt häftig, att enskilda personers livsverk och utgör stommen för det
vi idag halvt om halvt sätter vår livstro till, de mänskliga rättiheterna. För på fullt allvar,
om än "VI" i Sverige inte avsätter varken speciellt mycket tid eller energi på "sånt tjafs" så
finns det faktiskt ett X antal före detta, ursäkta uttrycket "skitstater". Och i dessa "skitsstater"
bor faktiskt folk och människor, som du och jag och oss andra, som verkligen tror och hoppas att
de är lika mycket värda och jämställda "oss" i till exempel Svergie eller andra "bra" länder...

Och då skäms jag ta mig fan, helt ärligt! För, inte fan är det så, inte fan är vi lika värda...
Inte än i alla fall, och det är inte så att jag inte vill att det ska vara så!

Men, stort MEN, om inte stora tänkare får utrymme att genom sitt mod, kraft och styrka skriva några
rader eller en bok för den delen. För att på så sätt kunna sprida sunda tankesätt gynsamma inte bara
dem själva som författare och filosofer, utan för en hel mänsklighet fylld med individer. Då stannar
vi i utvecklingen där vi är idag. Där "VI" har det bra i och för sig. Men sen då!? De andra då!? De som
vi bara ser när vi är på sol och badsemester i alla otaliga jävla länder och fan och hans moster dit "VI"
bara måste åka för att det är sååå billigt och för att de är sååå trevliga...!

Fan om folk fattade varför det faktisk är jävligt billigt...

Men men, det är ett annant sidospår, dags att avsluta nu!

Tanken är i alla fall, att jag skulle vilja jobba med eller kalla mig vardagsfilosof. Absolut inte för att jag
tycker mig vara bättre än någon annan, eller bättre lämpad för den delen. Det är inte det det handlar om.
Utan för att jag brinner för tanken och äran i att få sprida goda idéer och tankar, filosofier om alla människors
lika värde och dess rättigheter. Takar om sunda ideal och jämlikhet, Idéer om jämställdhet. Sådant vill jag
pyssla med, då skulle jag må bra, om jag kunde få hjälpa andra att må bra.

Och, det var, för att göra en kort historia lång, utlägget om mitt drömjobb!

"It takes a fool to remain sane" - Och jaa, visst fan är det så, och tur är väl det! ( :

My already troubled mind

Has left me alone and behind

Around med people are watching

And wonder what I will bring

They see something special

But at the same time tragical

I say to myself; Fuck you all

Then keep on climbing the wall

You see, my friend, this is it

There be nothing else but this

Take it or leave it, until the end

And no more lives will be spent

Not that I have the answers

I have hardly a clue

But I do now a thing as well

It has to do with me and you

Together or unite, the people might

Explore themselves to win the fight

So when you hear our cheers to night

Then the world has turned alright

Ibland är det allt bra konstigt, folk, människor man ser och möter, de tror inte att man ser dem. Men kom igen, det är klart man gör, man ser allt, jag ser allt. Jag lovar dig, och det är inte för att låta pretentiös och allsmäktig... Saken är den bara, att ibland, eller ofta så väljer man att inte se. Av olika anledningar och orsaker. Ofta har man fullt upp med sig själv, alla har sina egna demoner brukar man säga, och det stämmer ju, jävlar vad demoner det verkar finnas till alla och en var...

Det är liksom mer regel än undantag att man ska ha det lite småjävligt mest hela tiden, eller överdriver jag!? Tror ändå inte det, detta är ju livet, och skulle det inte vara svårt skulle man ju inte kämpa. För det är då man kämpar för något, möter på motgångar men sedan övervinner dem, som livet känns extra värt att leva! Så känns det för mig i alla fal. Hemligheten blir här att hitta balans och distans, någon slags harmoni i sig själv, att välja sina krig kan man säga.

Och visst fan är det lättare sagt än gjort, inte frågan om det, och framförallt är det inte meningen att låta pretentiös... Tror det är min största skräck faktiskt! I alla fall, något universal-svar på hur en sådan lösning till "ett bättre" liv tror jag inte jag kan ge. Inte pang-bom så där bara. Däremot tycker jag det är intressant att reflektera över varför saker och ting är som de är. Varför människor fungerar och agerar som de gör. Och varför världen ser ut just så här...!?

Stora frågor, javisst, men också väsentliga till en viss mån, då det beror dig och mig och vårt dagliga liv. Jag tror att det handlar mycket om att våga ha ett öppet sinne, att vara lite ödmjuk så där och våga bjuda på sig själv. Vara lite intresserad och vilja veta lite mer, veta när, var, hur varför!? Hänger du med?
 

Man ska vara sig själv och utöva sin egen person och integritet, och skapa sig själv en identitet. Och det gör man inte genom att bara stänga in sig i sig själv och tänka, grubbla och fundera, filosofera litegranna. Det är däremot en del av processen! När du känner dig redo, och tro mig du vågar, så öppna upp dörren igen och vädra lite, se dig omkring med öppna ögon, iaktta och betrakta. Jag lovar, det är underbar känsla att faktiskt se saker, människor omkring dig och du själv kommer må så jävla bra! Tiden läker alla sår säger man ibland, tiden gör mycket mer än så, men det viktigaste är vad du gör av den, tiden alltså. Tänk på det!

Tro mig, när jag säger att jag ser, jag ser dig!

Berätta vart du kommer ifrån...

...eller, okej då, jag kan väl börja. Men låt mig först presentera min teori. Fråga, vad vet du egentligen om dina närmaste, din familj, dina vänner, eller ännu viktigare de som du bara är bekant mig. Dom som du bara hälsar på, träffar på festen, din klasskompis eller någon från gymmet. Vem är de, egentligen? Hur mår de, på riktigt? Vad har de för mål, visioner och tankar eller erfarenheter av det vi alla delar lika, livet? Handen på hjärtat, jag har ingen aning, och ärligt talat, inte ni heller va?

Ni börjar förstå resonemanget nu? Jag personligen inte bara tror utan vet med mig att människor behöver social trygghet och närvaro. Folk behöver bli sedda, hörda och bekräftade. Men, mina vänner, alla har inte den tryggheten att klara av den här biten av liv själva. De behöver bli utfrågade, tillfrågade och tilltalade. Och precis här kommer min teori med i bilden. Varför inte göra en förändring och se till att vårt avlånga land blir värd den stämpel vi har som tryggt och vänligt sinnat. Varför inte ta vara på våra traditioner som berör solidaritet, empati och välstånd? Varför kan vi inte unna varandra och våra medmänniskor jämställdhet och jämlikhet?

Många frågor nu, men finns det några svar? Jag har inte en lösning som rakt upp och ner löser problemet på den inskränkthet som faktiskt numera råder. Den hets och det jäkt som numer styr våra liv. Viljan att vara störst, bäst och vackrast är nästan standard för var svensk idag, vi som förut exporterade jantelagen. Med det inte sagt att jantelagen var något positivt. Men måste vi gå från missunnsamma surpuppor till lyckosökande wannabes? Jag bara undrar. Berätta vart du kommer ifrån, jag hoppas att någon har funderat i alla fall lite på min inledning.

Inspirationen är hämtad från en klockren skildring av dagens samhälle skildrat i en låt skriven av hiphop-duon Snook. Där har ni killar jag vill stämpla med stämpeln solidaritet och empati. Lyssna på låten "Kommer ifrån", det ger insikt. Vidare i resonemanget nu, tänk så underbart att börja leva med samhället istället emot det. Tänk så skönt att vara en del av gemenskapen om än inte mitt i den. Tänk vad fint det vore om vi tog hand om varandra och gav varandra uppmärksamhet. Det är inte mycket som krävs, det är snarare så att det kommer gå av sig själv. Till exempel, istället för att titta bort eller stirra ner i gatan när vi möter någon på vägen, hälsa. När någon har det uppenbart jobbigt eller ser deppig ut, så är det skönt med en klapp i ryggen eller ett vänligt ord. Det räcker så långt. Såna saker är vad jag saknar och vill se komma åter.

Men om jag ska försöka knyta ihop säcken nu. Inledningsvis ville jag veta vart ni kommer ifrån, men eftersom jag ändå har ordet kan jag passa på att börja, så blir det inte så jobbigt för er. Ni behöver således bara följa efter.
 
Jag är född på Piteå BB, har bott på Annelund, i Bergsviken och i Storfors och är nu tillbaka på Annelund. Har skilda föräldrar och 3 syskon. Farsan är produktiv... Bor med min syster och min mor. Mamma är sjukpensionär och världens bästa och syrran är lat men go. Min farsa bor i Munksund, det är som allt. Är en idrottskille men med i alla fall lite innanför pannbenet. Gillar att styrketräna, skriva ner dikter och känslor, vara med mina vänner, spela fotboll och dansa samt läsa en del. Jag har svårt med att ta kritik och är grymt odisciplinerad. Kämpar gärna mot orättvisor och kan således bli jobbig i längden då jag har svårt att vara tyst. Annars har jag ett stort kulturintresse och gillar att resa och samla på mig erfarenheter, är dessutom grymt nyfiken. Sådär, nu vet ni lite lagom om vad jag är en person och vem er medmänniska och tillika klasskamrat Kim Lundmark var och är för en. Tag nu detta med er och gör vad ni finner bäst av denna nyvunna kunskap. Och jag lovar er, ser fram emot att lära känna er, på riktigt.

Kärlek och Respekt, tack för mig!

Here we go
There's no turning back
Not shy at all
Instead it's full attack

Seeing things different
Have opened my mind
A whole life spent
Now watching it rewind

Things start to make sense
It's all coming up
Now I taste the chance
I will continue without stop

Still people think what you did was the right thing

A great silenced honour they will bring

The entire struggle that now follows is yours

And all of the tears that will fall is togetherer ours

I say no one is alone in this fucked up world

It's just that sometimes people does'nt find word's

What to say to the sadest person you have ever seen

If you see that person in person than this life is real

So what is your next step now when you seen life

Is it to turn life upside down or get an new start as alive

That choice my friend is easy made but hard to full fill

You may need hard guts and those balls of steel

Ena dagen bitter, andra dagen nedstämd... Det är så synd om mig buhä buhä! Men riktigt så är det inte, och framförallt går det inte att resonera på ett sådant sätt. Däremo kan det störa mig och irritera mig något så kopiöst att ens egna tankar och känslor har sådan makt över din egen vilja och din person. Jag menar, vem vill vara den som hellre hade levt kvar i det förflutna än att förverkliga sina drömmar. Visserligen har jag sagt det själv tidigare, att jag lever för minnena. Men då menar jag inte att man ska vara nöjd med och leva på det man åstadkom och hann med innan man tog studenten. Och varför man nu skulle göra det...!? Det är bara det att fram till studenten var allting så mycket enklare, på gott och ont.

Jag hade en helt underbart gymnasietid, inte varje dag och defintivt inte 24 timmar om dygnet så där under 3 års tid, men sammanfattningsvis, upplevelsemässigt och så vidare, var den underbar. Det hände så himmla mycket då, med både mig själv och med min omgivning. Vänner och bekanta kom och gick, man själv kom och gick, ibland sprang man till och med. Helvete alltså! ^^, I-landsproblemen kommer och biter en riktigt hårt här emellanåt... Och jag och min klass med med mig, som utbildas för att hjälpa och stötta andra med långt mer avancerade problem och svårigheter. Men, så länge man själv inser allvaret i sin "tycka-synd-om-mig-situation" kanske det bara är sunt, emellanåt!? Vem vet, vem vet!?
 

Har grävt ner mig ett tag nu, varit en suris och faktiskt snudd på tvär mot min omgivning, det känns inte bra. Men detta ska åtgärdas, gottgöras och upplysas om varför. Nu har jag ju faktiskt en bra grop att slänga skiten i om det set skulle dyka upp ännu mera, det du! Haha. Allt för nu var detta i alla fall. Mer orkar jag inte analysera och rannsaka mig själv, då blir jag ju säkerligen konfunderad på riktigt, konstig så att säga, och börjar prata med själv istället för väggarna och taket... och så kan vi ju inte ha det! Nää, iväg med sig och träna ikväll ska jag göra, träffa vänner, snacka skit och kämpa och svettas ut all skit, för att därefter ta nya tag.

Det är så vi gör det "här" i Norrland, tar en bastu mot den sorg vi känner ibland! ^^,

( vart fan kom den ifrån..."!?", skumt detta, mycket skumt... )

Ibland blir det ju lätt så, att då man sitter sysslolös så börjar man tänka, och då menar jag verkligen tänka. Maskineriet sätter verkligen igång och man går djupt in i sig själv och blir filosofiskt och lite frånvarande. Nästan så att jag kan sträcka mig till att jag denna gången grubblar, vilket jag annars och till andra brukar påstå och hävda är negativt. Vad satte igång maskineriet för mig var bilder från förr. Gammla minnen och händelser. Viktiga delar, epoker och genombrott i ens liv. Likaså framgångar, lyckliga stunder och underbara uppleveleser. För det är i alla fall vad som fångats på kort. Och så ska det kanske vara, för det är erkänt svårare att komma ihåg de lykliga och bra stunderna än de dåliga. eller är det tvärtom. Det beror kanske på vad det handlar om, vid vilket tillfälle och kanske också vad slags substans vi pratar om...

Men, tanken som slog mig var ändå den. Om jag nu har varit så sjukt lycklig, glad och full av liv som det faktiskt visar sig på bild att jag haft. Då blir det ju lätt att man undrar, vad håller jag på med. Varför är det inte alltid så!? Vad gör jag för fel nu som jag inte gjorde då!? Vad gör att allt verkar som problemfritt och härligt underbart då men inte nu!? För jag menar, vi hara alla dalar och toppar, "up's and down's", och så vidare vad mna nu väljer att kalla saker och ting. Men, vad är det som gör att numera är det allt mer sällan och sällsynt att man har så där apkul som man alltid verkade ha då man var yngre. Hur kommer det sig att nu är man antingen för trött, har ätit för lite, känner inte "tagget" eller har tusen andra olika anledningar som man skyller på, då det vankas fest!? Fan, förut, i de ljuva tonåren var fest nästan obligatoriskt, man blev aspackad hade skitakul och mådde allmänt skit-jävla-bra, både under, före och efter festen...

Men sedan hände någonting, och vad fan var det som hände!? Det var så jävla mycket som hände, kanske var det bara det. Fast vi visste ju alla att någon gång, någon dag, ett visst år i ens liv kommer Studenten, och då kommer livet att bli mera allvar och ansvar...

Ha det fint och Simma lugnt! ^^,

MVH // Kim Håkan Lundmark

Some people need to observe

Before they decide to occur

It's hard enough to be absurd

Even before people heard

The point the arrow directing

Not seem to be connecting

Kind of awkward and unexpecting

To be the one protecting

As little as the small child

Still I will not try to hide

Because I'm sick of the lies

And the despise from evil eyes

When hate becomes violent

And the passion grows

There's no time for patience

Just let your emotions blow

From the very deep inside me

Fear been feeding my rage

And my so called surrounding

Seems like they don't even care

Feelings can be so fucked up

Never answer to oneself

So instead of getting stucked

I struggleing through my entire self

Roll the dice

To see what shows

Close your eyes

And believe in hope

The highest number

Has a price to pay

Sex or six might may

Sound like a wonder

But that simple is nothing

Just putting it into words

There will be suffering

When link togehter different worlds

As time passes by

And our lifes goes on

Episodes that matter

Gives us power to be strong

Good things will happen

When you need it the most

During the lifelong struggle

You scare away all your ghosts

Take control of the life

That you been given

It's not hard to decide

Just choose to be living

En ängel sänt från himmlen kom

Med vårt liv i sin hand

Hon gav mig allt det modet som

Satt oss i djup brand

Rörde upp bland skrot och korn

Vindar tjöt och ven

Hela Ängelns underbara person

Den var av kött och ben

I skenet från min insikt som

Minnen från förr fick bära

Fanns en vilja som sa mig hon

Är den jag vill ha till kära

Är det så enkelt egentligen, "kärleken övervinner allt"!? Kanske, kanske inte, förmodligen inte, fast samtidigt så gör den ofta det... Kärleken segrar på film och i riktigt bra historier och så vidare. Men i verkligheten då? Det vettefan. Jag menar, ärligt, hur ser världen ut idag? Är det så hemskt många som bara går runt och älskar varandra!? Njae, tror inte det... I alla fall inte om man ser till ett globalt och universiellt perspektiv. Man snackar om/pratar om ska veta och respektera "de 2 stora", ni vet världskrigen som ägde rum för en si så där sjuttioelva år sedan... SUCK! Men hur fan ser det inte ut idag? Jag bara undrar!? Javisst, rent för allmänbildningen och för att förstå varför världen ser ut som den gör idag, är det bra att ha kunskap om detta. Låt mig dock citer Magnus Betnér, på gott och ont:

"Men kom igen, släpp det där nu, det var för fan över 60 år sen!"

Alltså, jag är inte antisemit, jag är inte oförstående eller ens inhuman eller förnekande... Men allvar, är det inte dags att fokusera på nuet!? Hört talas om Somalia, Irak, Afghanistan, men kanske framför allt Sudan/Darfur och Kongo Kingshasa, där händer det för grejjer lika vidriga om inte värre! Helvetes, man blir ju mörkrädd och matt och man skäms ju...! Folk slaktar varandra dagligen, spränger sig, våldtar och fan härjar runt som att ordet civilisation inte finns alls! Istället bara gäller någon slags medeltidstänkande och ingen ingriper. Varför!? Vad håller vi på med?

Det är liksom den så kallade "I-världen" och "Västvärlden" som både har makt och skyldighet att ingripa, men gör vi det? Njae, vadådå, läget gynnar ju oss, så varför... Jag sympatiserar inte med det tänket alls. Jag skäms! Våra ledare, vad fan pysslar de med, vad är det för jävla nissar och tomtar vi har som styr över oss och det diffusa som vi kallar Världen. Det ända de gör är att gå omkring i alltför dyra kostymer och outfits, reser lite för ofta och håller en jävla massa onödiga möten som inte leder till något annat än mängder och åter mängder av ordbajs...

Vad är problemet!? Vakna!

Jag menar kan en halvspykopat och knarkare, men tydligen med ett gott hjärta eller goda tankar, en sån som Axl Rose yppa följande mening i den helt klart suveräna låten Ciwil War, jaa då undrar man ju vad det är för fel och diagnoser på folket och människorna som faktiskt har makt och ansvar att göra något!

- "What we've got here, is human failure to communicate..."

Man bara, no fucking shit Sherlock! Applåder och bugningar, Nobelpriset och Nirvana för dig...!

Vi ses i Nangiala!